Vi har pratat om hanteringen, det äldre sättet där vi bestämmer och sättet jag föredrar där hästen är delaktig. Vi har pratat om skötsel och vikten av bra hovar och om kommunicering med hästen och vad den kan läsa in från oss och vårt kroppsspråk.

En annan sak som brukar påtalas är hästens bett, mer noggrant beskrivet vore vårt bett i hästens mun. Bettet är enkelt förklarat en metallstång/kedja vi sätter i höstens mun. Ett vanligt påhopp brukar vara ” skulle du vilja ha det i din mun ”

Nej, så klart inte.

MEN min mun ser Inte ut som hästens. Hästens tanduppsättning, enkelt förklarat ser ut som vår när vi lyfter på hästens läpp, öppnar vi hela munnen så ser vi att efter ”våra tänder” kommer ett glapp på båda sidor efter det kommer tänder igen på båda sidor som hästen maler sin mat med, framtänderna är för att bita av gräset.

Det är i mellanrummet som bettet ligger. Bett finns i oändliga olika utseenden och sammansättningar. Här är det upp till hästägaren tillsammans med hästens tandläkare (om det behövs) att prova ut rätt bett. Ja det finns hästandläkare.

Hur skall bettet användas? Bettet används minimalt, det är inget vi sliter och drar i! Det sitter trots allt I hästen mun!

Bettet sitter fast i tränset som är de läder remmar vi ser runt hästens huvud, men även i tyglarna som är de läderremmar som ryttaren håller i.

Nu kommer det kluriga, hur sitter vi på en häst som är i rörelse utan att dra i tyglarna?

Vi kan inte använda tyglarna för att hålla oss kvar på hästen. Alla rörelser hästen gör behöver vi följa med i eller parera med vår kropp utan att påverka våra armar. Armarna som håller tyglarna skall röra sig på samma sätt som hästens huvud.

Syftet med bettet är att överföra små rörelser till hästens mun som hästen genom träning översätter till olika kommandon. Det mest självklara är att styra hästen. Normalt behöver vi inte använda bettet/tyglarna för att styra, det gör vi framförallt genom att fördela vikten i sadeln och/eller med våra skänklar (våra ben) . Behöver vi finjustera detta vid använder vi tyglarna.

Vid fara för häst eller ryttare är vi beroende av tyglarna för att styra eller backa hästen även om hästen tycker annat.

Så kraften vi lägger i tyglarna bör vi betänka noga.

Skänklarna (benen) använder vi för att ge hästen kommando, vi har övre skänkel (lår) och undre skänkel ( vad/smalben). Vi sparkar aldrig en häst med hälarna i magen, vi trycker lätt och upprepade gånger om det behövs.

Att använda spö eller ”ponny skänkel” ( sparka hårt) betyder bara att hästen inte förstår och behöver mer träning. Eller inte är på humör för vad vi vill. Hästen är ingen maskin.

Rid med förnuft och känsla